Spel, böcker, musik och film hör ihop på ett mycket mer naturligt sätt här i Japan. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla alla de affärer som säljer alla fyra - medieaffär kanske? Hursomhelst håller jag med om att det är en bra idé att kunna köpa allt på samma ställe.

Japanerna tar så väl hand om sina saker att man lika gärna kan köpa allt begagnat, det är i bra skick ändå. De vanliga affärerna har ofta en hylla med billigt begagnat, men förutom det finns det stora affärskedjor som specialiserar sig på just begagnat - en av de största av dem är Book-off.

Vi besöker Book-off nästan varje dag - man vet ju aldrig vilket spel som kanske kommit in. Men man står inte ut mer än högst 20 minuter därinne, anledningen är att de är de anställda på vårt stamställe är de värsta välkomstskrikarna hittills.
Så fort de hör bjällran från dörren, alternativt någon kund står mer än 2 meter från en av de anställda så börjar de, som i något slags kanon: (första personen:) Irashaimasseeeee.... (andra personen:)IIIIrrashaimassse... (tredje personen, lite högre ton:) Irashaimassee.. och så vidare tills alla i personalen har skrikit en gång.

Det här är överdrivet till och med för att vara Japan så jag har funderat lite över varför de skriker så mycket. Först trodde jag att det kanske var ett sätt att hålla reda på var alla i personalen befann sig för tillfället, för det låter som om varje anställd har sin egen personliga variant av ropet.
Men nu tror jag att jag är den sanna anledningen på spåret: i alla såna här affärer står det alltid fullt med folk bakom varje hylla och bara läser manga, utan att gå till kassan och köpa något. Jag tror att de skriker så mycket för att de här personerna inte ska kunna koncentrera sig där de står och läser och därför bli tvungna att köpa böckerna istället.

Isåfall betyder irashaimasse egentligen inte "välkommen" på det här stället utan: "betala för böckerna era %&¤ snyltare".

Det ligger ett moln av flummighet runt japanska. Det anses vara vagt och för att förstå en menings hela betydelse så måste man ha något slags djupare insikt som man inte direkt kan utläsa från meningen själv. Man måste förstå själva Japans historia och zen-sättet att tänka. Ibland kan man få för sig att man borde meditera en stund över varje mening för att då kanske nå satori, en plötslig insikt om en djupare betydelse. I det här fallet den djupare betydelsen hos meningen då.

Därför är det väldigt skönt att läsa en bok som Making Sense of Japanese: What the Textbooks Don't Tell You, skriven av Jay Rubin (tack för julklappen Pappa!). Rubin skriver vad jag längtat hela terminen efter att höra: Japanska är bara ett språk.

Visst, meningsuppbyggnaden är annorlunda än i de flesta västerländska språk, men allt som behövs för att förstå meningen finns där. Rubin anser också att det faktiskt bara blir svårare att lära sig japanska om man går runt och tror att det är något vagt och lite mystiskt.

Boken tar sedan upp klassiska exempel på (för oss) svårförstådd japanska.
Nästan helt utan trista grammatiska termer dessutom. Ett mycket bra exempel är Rubins förklaring av japanskans meningar utan subjekt.

Jag tar det från början: att japanskan ofta utelämnar subjektet är något av det som är svårast att vänja sig vid i början. I svenska och engelska (och många andra västerländska språk) måste varje mening ha ett subjekt: "jag kastar en boll" är en fullständig mening "kastar en boll" är det inte. Man måste hela tiden, i varje mening tala om vem som gör något. Men på japanskan kan "kastar en boll" faktiskt vara en helt fullständig mening. Kan vara förvirrande, hur vet man då vem som kastar bollen?

Jo, Rubin förklarar att det kan verka som om det inte finns något subjekt, men man vet ändå alltid vad subjektet är. Vi gör dessutom egentligen nästan samma sak med subjektet som japanerna när vi pratar.

Berättar jag att "Lisa står på gården." så låter det som om jag dumförklarar dig om jag sedan säger "Lisa kastar bollen, Lisa går sedan in i huset."
Det fattar du väl att det är Lisa jag pratar om, det har jag ju redan sagt. I stället skulle jag säga "Hon kastar bollen, hon går sedan in i huset".
Japanerna gör likadant, de tar det bara steget längre genom att helt ta bort "hon" och bara säga "kastar bollen, går sedan in i huset". De har helt enkelt rationaliserat bort "han, hon, den, det" och tycker säkert vi är lite tjatiga som måste upprepa de här orden hela tiden för att få en fullständig mening.

Jag är osäker på om jag har gjort boken rättvisa med den här förklaringen nu, men det är lätt att förstå där. När man läser Making sense of Japanese så känns det faktiskt som man kommer till små insikter hela tiden, och man behöver inte ens meditera. Den är lite rolig på sina ställen också, inte illa för en bok om språk tycker jag.